FÖRESTÄLLNINGEN. Den sparsamt upplysta scenen är stilig. I fonden lodrätt hängande, vitt lysande stavar, längs sidorna likaså lodrätt utrullade, vita banderoller bemålade med vad som ser ut som klotter i svart. Rummet fylls av en ljudvärld som för tankarna till något österländskt. Mitt på scenen ligger en liten ö, en rundel av odefinierbar materia.
Publiken ges tid att sjunka in i föreställningen, sedan börjar det röra på sig på ”ön”: en arm sticker upp, två; ett ben, småningom reser sig de till lemmarna hörande människorna upp och lösgör sig ur materian. Den ena tycks trösta, ge den andra omsorg.
Så går de åt var sitt håll, den andra till en av banderollerna och tycks undersöka håligheten i den innan hon börjar måla, schematiska ansikten i svart. Den ena inleder en behärskad, samtidigt starkt expressiv dans som växer i intensitet och blir, om inte aggressiv så ditåt.
SÅ INLEDS ”HAUNTING”, Anna Jolmas första soloverk. Ja helt solo är hon ju inte på scenen, men motspelaren Emi Hellberg, bokstavligen en motspelare, är inte dansare utan bildkonstnär.
Under pjäsens gång får hon fungera som ”det” som förföljer, pinar, spökar för dansaren, som en ömsom hjälplös, ömsom aggressiv föreställning, eller ansättelse. Det Jolma här behandlar är blicken, att bli sedd, längtan efter att bli sedd och samtidigt viljan att gömma sig undan blicken, både den kritiska och den godkännande – en av människolivets stora paradoxer.
Hennes koncept omfattar också vemodet över alla de möjligheter en varit tvungen att lämna bort, val som aldrig kan bevisas vara de rätta eller fel. Det är också den märkliga, oroande makten i blicken hos människor som redan försvunnit ur ens liv.
Här kommer jag osökt att tänka på oförstående föräldrar, vilkas godkännande skulle ha varit det viktigaste i världen.
Det är inflytanden som hänger sig kvar, kanske livet ut.
I HAUNTING FÅR ALLT DETTA en fin gestaltning. Problematiken konkretiseras i något som känns personligen upplevt men ändå mer som något allmängiltigt, allmänmänskligt. Pjäsen ger form åt djupa trauman förorsakade av inre konflikter, blir en segsliten kamp för frigörelse. Motspelaren som fått omsorg ger bedräglig omsorg tillbaka, den kan övergå i direkt våld.
Emellanåt känns hon som Jolmas aggressiva, självbestraffande(?) alter ego där hon frenetiskt fäktar med penseln över banderollens vita yta eller då hon emellanåt far verkligt illa fram med sitt offer. Intressant är den i sammanhanget centrala blicken – vid ett enda tillfälle riktas en blick ut i publiken. Det kanske förstärker känslan av dröm, eller mardröm, över det hela, där Jolmas emancipatoriska vändpunkt kommer som en suck av lättnad och glädje.
JUST DETTA ATT motspelaren inte är en dansare känns rätt och effektfullt – det understryker de medverkandes olika väsen. Det känns lite orättvist att säga att Hellberg är plump och stum – för det är hon inte – men jag kan tänka mig att det är avsiktligt; hon står ju för den till en början kompakta problematiken. Och mot denna mörka gestalt framträder Jolmas dans slående ljus, lätt och full av längtan och vemod.
DET HELA ÄR AMBITIÖST och fyller ambitionerna. Ljus och ljud, två storheter som spelar allt större roll i scenkonsten – jag borde kanske gå på kurs för att kunna ge dem rättvisa. Här är det Antton Kainulainen som står för ljusen som fint följer de olika stämningarna i pjäsen. Ljudet, eller kanske rättare musiken, likaså: föga melodiskt, desto mer expressivt, skapt av Antti-Juhani Manninen.
En ytterligare titt bakom kulisserna ger vid handen att han, och Marjan Raar, fungerat som konstnärliga konsulter, Raar också som handledare. Detta har av allt att döma varit klokt, inte minst för att Jolma redan tidigare samarbetat med dem båda i olika produktioner, bland annat Raars ”Into the Cloud” (2020), och förtrogenheten med varandras styrkor och svagheter brukar vara av godo. Ingendera mentorn brukar pruta på kvaliteten.
Haunting
Koncept: Anna Jolma
Handledning, konstnärlig konsultation: Marjan Raar
Koreografi, dans och framförande: Anna Jolma och Emi Hellberg
Bildkonst: Emi Hellberg
Musik, ljuddesign, konstnärlig konsultation: Antti-Juhani Manninen
Dräkter: Anna Jolma och Emi Hellberg
Ljus och teknik: Antton Kainulainen
Foto: Joona Nieminen
Premiär på Barker 3.5
Föreställningar 5 & 6.5 kl. 19, 7.5 kl 15
Juttu on alunperin julkaistu Åbo Underrättelser -lehdessä 5.5.2023.