I lördags gick premiären av den världskända pjäsen ”Konst” av den franska dramatikern Yasmin Reza från 1994 av stapeln. Plats: GE-gården. Arrangemang: Teater Kuling. Det rör sig om en nutidskomedi eller ett relationsdrama om vänskap, relationer och – konst.
Premissen tycks enkel: Rollpersonen Serge, spelad av Marc Svahnström, har köpt en dyr målning av en stor konstnär. Hans vän Marcus, spelad av Robert Enckell, ogillar målningen skarpt, vilket han också säger med eftertryck åt sin vän – och konflikten är ett faktum. Det blir startskottet för den en och en halvtimme långa föreställningen. Inte blir det heller lättare av att pjäsens modererande kraft, rollfiguren Yvan, spelad av Sampo Sarkola, stiger in på scen – ett slags medlare mellan Serge och Marcus, en mesig och yrkesmässigt rätt misslyckad typ som på sitt sätt hela tiden bidrar till att energi tillförs till konflikten.
Det är målningen, som i stort sett är vit med några urskiljbara linjer, som är hela föreställningens egentliga centrum.
Dramaturgiskt är pjäsen enkel: Ett rum, tre män, målningen. Själva konflikten varieras utifrån några få teman som rör konst och relationer: Vad är vänskap? Vad är konst? Vad är god ton? Är det okej att tala bakom någons rygg? Eller bör man alltid rakryggat säga hela den hårda sanningen?
Skådespelarna stiger fram och ger sin egen bild av hur saker förhåller sig – alla representanter för en viss hållning. Serge kan sägas vara snobben, Marcus buffeln och Yvan veklingen.
Detta kan låta som en enkel idé till en pjäs. Men själva det faktum att målningen snart blir en projektionsyta för en uppsjö av föreställningar i vännernas inbördes relationer, i kombination med ett snärtigt och köttigt karaktärsmaterial att jobba med, skapar en hela tiden intressant och till och med spännande linje i framställningen.
Man kan se konflikten mellangestalterna på två sätt: I någon mån handlar den om vad som är god konst och de föreställningar vi måste läsa in i ett konstverk när vi bedömer det, i någon mån handlar den om de föreställningar envar måste göra sig för att bilda vänskapsrelationer. Konstverket blir en katalysator för allt möjligt i vännernas inbördes åsiktsvärldar.
”Mångbottnad komedi” – som en genrebeteckning – beskriver pjäsens karaktär. Hela tiden har den en snärtig
replikväxling som ger personerna innehåll och tredimensionalitet. Hela tiden överraskar ordens nyanser, och skådespelarna har fin fingertoppskänsla. Syrliga fraser duggar, och gestalterna kastar dem rätt upp i ansiktet på varandra. (Är detta franskt? Det är i alla fall inte nordiskt.)
Man skulle ibland när vännerna strider vilja ruska om dem och säga: Kom igen, det här är väl ingenting att hetsa upp sig över? Samtidigt öppnar deras munhuggande oanade djup hos dem som bygger på sociala hierarkier och statusjakt – ett gift i en sann vänskapsrelation. Är målningen ett sätt för Serge att visa att han har bildning? Ett sätt att visa att han har pengar? (Detta kunde tänkas vara tidstypiska 90-talsfrågor.) Eller ett sätt att trycka dit en god vän? Är målningen en katalysator för Yvan att processa sitt stundande äktenskap?
Pjäsen har två sidor. Å ena sidan handlar den om hur svårt det är att beskriva (god) konst, å den andra hur infernaliskt beroende vi är av att sätta begrepp på och beskriva vår verklighet. De förrädiska orden tycks aldrig räcka ända fram, och vi kan i bästa fall förnöja oss med dem en stund för att limma ihop våra såriga relationer. Endast tolkningarna av vårt varande är vad vi har, och vår väl- eller illvilja tenderar att ha större betydelse än vi vill tro för vår varseblivning.
Skådespeleriet är rakt igenom högkvalitativt. Känsloutbrotten och skratten känns äkta där de ska kännas äkta, halsstarrigheten är halsstarrig på riktigt och utbrottslystnaden tycks genuin. Yvans vankelmod lyser som en vek lampa omkring honom, Serges ilska riktigt stänker och Marcus dryghet pyr som glödgande kol. Anklagelserna, insinuationerna och påhoppen blir allt absurdare – och allt lustigare. Närvaron är god: Marc Svahnström, Robert Enckell och Sampo Sarkola gör riktigt bra ifrån sig.
Teater Kulings uppsättning av ”Konst” är ganska cerebral men välbalanserad, med snärtig och underfundig replikväxling. Stoffet är matigt och substantiellt med viss igenkänning hos alla oss som har haft konflikter. I den mån det är en komedi är den rolig på ett träffande och chosefritt sätt. I den mån den är absurd, går den inte till överdrift i absurditeterna. I den mån den är allvarligt filosofisk har den alldeles tillräckligt många bottnar utan att bli för introvert.
Rekommenderas!
KONST
Originalmanus (Art): Yasmin Reza
I rollerna: Marc Svahnström, Sampo Sarkola och Robert Enckell
Produktion: Teater Kuling
Scenografi: Maria Antman
Speldatum: 17 juni (premiär), 26–28 juni, 1 juli, 2 juli (klockan 15 och klockan 19), 4–5 och 7–8 juli. Samtliga föreställningar är klockan 19. Teater Gården vid GE-villan i Mariehamn.
Speltid: Cirka en timme och 20 minuter, i en akt.
Juttu on alunperin ilmestynyt Nya Åland -lehdessä 19.6.2023.