Att skriva historia är inte att stapla uppgifter om årtal, människor, platser och händelser på varandra. Det man vill dokumentera och berätta måste också hänga samman och ge läsaren perspektiv och nya insikter. Bli till en berättelse.
När Göte Sundberg 2010 gav ut boken ”Skepp och sjöfart i Skarpnåtö” skrev jag i en recension i Nyan att författaren ”tar här ett grepp som kunde vara förebild för hur man fångar in en spännande bit historia”. Boken om tre skeppsbyggen i Skarpnåtö i Hammarland var en liten skrift på 94 sidor men ändå fick Sundberg med en god beskrivning av hur åländskt skeppsbygge och sjöfart växte fram från bondeseglation till modern handelssjöfart mot 1800-talets slut.
Jag kom att tänka på det jag skrev om den boken när jag nyligen fick det storverk som bär Sundbergs signatur i min hand. På drygt 500 sidor berättar boken ”Från Tjerimai till Moshulu” om redaren Gustaf Eriksons samtliga 39 segelfartyg. Det som kunde ha blivit en katalogliknande faktaanhopning har Sundberg gjort till någonting mycket mer, till en levande berättelse kring skepp, sjömän och seglatser. Detta utan att missa det historiska perspektivet; segelsjöfartens krympande förutsättningar.
Att ta sig an ett skrivprojekt av den här storleken och den dignitet det har i den åländska sjöfartshistorien kräver en oförvägen skribent med djupa insikter i ämnet. Göte Sundbergs bakgrund som sjökapten, rektor för sjömansskolan, chef för Ålands sjöfartsmuseum, ivrig forskare och skribent bidrog säkert till att han vågade anta utmaningen. Att det var som 19-årig jungman på Eriksons fyrmastbark Viking som hans egen karriär till sjöss tog sin början 1946 kan man också föreställa sig att spelade sin roll.
Göte Sundberg gick bort 2013 men arbetade in i det sista på sin bok. Hans söner Guy, Mårten och Ola berättade när boken presenterades i början av november om hur fadern hade sin bärbara dator och mappar med forskningsmaterial med sig i sjukrummet på Gullåsen. Färdig blev han ändå inte och det verk som nu kommit ut med Ålands Nautical Club som förläggare har fullbordats av sönerna, med sjökapten Henrik Karlsson som projektledare. För en sober layout står Rita Jokiranta.
Att arbetet med boken förts vidare och fullbordats finns det allt skäl att vara tacksam för. Det handlar inte om någon bok som man läser i sängen eftersom den väger nästan två och ett halvt kilo, men i läsfåtöljen kan den som intresserar sig för sjöhistoria säkert ha många goda stunder med den. Jag uppskattar att Göte Sundberg inleder med att berätta om hur han själv, bondpojken från Geta, blev sjöman; om hur han redan som barn deklarerade att han skulle bli kapten, om ynglingen som tillsammans med en kamrat klättrade upp i riggen på ett av fartygen som låg i Västra hamnen i Mariehamn och märkte att han inte alls var rädd för höga höjder. Det sistnämnda hade han god nytta av när han sedan fick hyra på Eriksons Viking. Med inlevelse berättar han om de stormar man råkade ut för, både halv och full orkan, på färden mot Sydafrika men också om det vackra som en djuphavsseglare kunde bjuda på:
”En obeskrivlig skönhetsupplevelse var det att i månljusa nätter i passadvindarna gå på utkik. Seglen belysta förifrån av månen, skutan krängande sakta för den ljumma stadiga vinden som kom in från babords låring, den andaktsfulla stillheten, allt tillsammans gjorde att man kände sig förflyttad till något utomjordiskt paradis för sjömän.”
Eftersom bokens ambition är att berätta om alla Gustaf Eriksons 39 segelfartyg blir kapitlens längd och innehåll varierande. Vissa fartyg ingick länge i hans flotta, andra bara under kortare tider. Men författaren och de medförfattare som fullbordat arbetet har ändå lyckats plocka fram ett gott och varierat innehåll ur bland annat skeppsdagböcker och brevväxling. Boken berättar naturligtvis också om Gustaf Erikson, Lemlandspojke som gjorde sin första resa redan som tioåring 1883, som kajutpojke på barkskeppet Neptun. Trettio år senare, 1913, gick han i land efter sammanlagt nästan 4900 dygn till sjöss för att själv bli redare.
Redan under senare delen av 1800-talet konkurrerades segelfartygen världen över efter hand ut av de moderna ångfartygen. Längst höll segelfartygen stånd på långa rutter, med guano från Sydamerika, med kol från England, med trä och petroleum från Amerika och med spannmål från Australien. Det var med inriktning på det som kom att kallas vetetraden som Gustaf Erikson köpte in sina omoderna men ståtliga barkskepp och fullriggare och gav segelsjöfarten en nådatid. Även om hans fartyg också seglade med andra frakter så kretsar mycket av boken, helt naturligt, kring dessa seglatser som nådde sin kulmen på 1930-talet.
De sista seglatserna till Australien genomfördes så sent som i slutet av 1940-talet och därför har ålänningar ännu egna minnen av, eller bär vidare berättelser från den tiden. Göte Sundbergs bok om Gustaf Eriksons segelfartyg sätter mycket av detta på pränt och blir ett välkommet uppslagsverk över en sjöfartsepok. Att boken är rikt illustrerad höjer dess värde ytterligare.
FRÅN TJERIMAI TILL MOSHULU.
GUSTAF ERIKSONS SEGELFARTYG
Göte Sundberg
Ålands Nautical Club, 2022
509 sidor
Juttu on alunperin ilmestynyt Nya Åland -lehdessä 13.12.2022.