Medan jag läser författaren och journalisten Marcus Walléns bok ”Falkens flykt – och den stora evakueringen över Östersjön 1943–1944”, dyker en minnesbild upp. Den härstammar från 1970-talets Hangö då jag som barn roade mig med att klättra upp på frihetsmonumentets ena stenlejon. Frågor kring det mystiska landet som vid klart väder kunde anas vid horisonten föranledde hos min mormor främst tystnad.
Estland – vårt systerland och de arma människornas alltjämt pågående skräcköden och flyktförsök var förlagda i dimmor.
Marcus Wallén debuterade 2019 med ”Naziguldet och de invigdas hemlighet”. I den nya boken försöker han klarlägga hemligheterna kring den rätt så okände SS-officeren Ludwig Lienhard. Han var medlem i nazistpartiet, samtidigt som han på uppdrag av svenska staten hjälpte cirka 3 000 estlandssvenskar att fly över Östersjön till Sverige under krigsåren.
Hans insats omfattade nio resor med överfulla fartyg. Motiven bakom resorna som inleddes med hjälp av fartyget Juhan och slutligen med Triina var och förblir dunkla. Handlade det om människohandel eller SS-chefen Himmlers bakomliggande försök att uppnå en form av separatfred? Var flyktingtransporterna en täckmantel för andra hemliga transporter och passagerare? Boken ger inga entydiga svar.
Ludwig Lienhard var en komplex personlighet och även familjefar. Han var energisk, drivande, hänsynslös och orädd när han med målinriktad frenesi drev sin ideologi framåt. Han var och förblev kontroversiell och kappan vändes många gånger efter vinden.
Bokens titel ”Falkens flykt” är en hänvisning till den sista resan mot Argentina, då huvudpersonen flydde från Sverige tillsammans med andra nazister. Ett potentiellt diskussionsämne I vår tid kunde vara varför man i Sverige alls valde att anlita en Ssofficer med nära förbindelser till Heinrich Himmler som statens flyktingkoordinator.
Den första halvan av boken fokuserar främst på att ge en klarläggande politisk översiktsbild av Nazityskland och parallella skeenden i Estland och Sverige, samt givetvis Sovjetunionen under den här tidsperioden.
Den faktastinna texten med fokus på uppräkningar och minimal gestaltning blir snabbt tungläst för den som inte är genuint intresserad av detaljerad krigshistoria. Mer intressant är därför bokens senare del, som mera konkret och avgränsat fokuserar på själva resorna.
Författarens försök till teckning av Lienhard, påminner till sin ambition om författaren Sture Lindholms i boken ”En motgångarnas man – Ernst Wikstedts färgstarka livshistoria” (2012). Denna huvudperson anslöt sig till Röda gardet 1918 och var länge en länk i den illegala kommunistiska rörelsen innan han skolades till yrkesrevolutionär i Ryssland dit han emigrerade officiellt 1927, för att senare göra avbön.
I sammanhanget kan också nämnas Arbetarbladets tidigare chefredaktör Lukas Lundin som inspirerats av ovannämnda bok och rätt nyligen gett ut häftet ”En rödgardists irrfärder – Noak Lundins sanning” (2021) på eget förlag.
Lundin utrycker i förordet svårigheter med den här typen av berättelser som ofta omgärdats av tystnad. De få som florerar är oftast ideologiskt färgade av sin samtid.
Som läsare kan det också vara svårt att fördomsfritt ta till sig skildringar kring personer som av svårdefinierade anledningar valt att tjäna sidor som rent övergripande och av förstående skäl ännu anses onda.
I boken synliggör Wallén inte enbart en kontroversiell person, utan även estlandssvenskarna
som uppgick till cirka 7 000 personer. Den kustnära folkgruppen väckte vid den här tiden ett överraskande stort sovjetiskt intresse. Inom nazistregimen använde man senare estlandssvenskarna som brickor i ett djävulskt propagandaspel. Enligt författaren var målsättningen att inför omvärlden skapa en kuliss och tillrättalagd scenbild av den vackra tyska ockupationen.
Vad skulle annars vara förklaringen till att en liten folkspillra på några tusen personer kunde bli föremål för en dragkamp mellan så starkt polariserade politiska synsätt?
Marcus Wallén varvar dåtidsbeskrivningar med korta ögonblicksbilder från sina egna researchresor till historiskt viktiga platser. Han för inga spekulerande eller etiska resonemang kring orsak och verkan, utan väljer ett sakligt och distanserat förhållningssätt till huvudpersonen som främst tecknas via befintligt arkivmaterial. Det bidrar till en rätt så platt persongestaltning, men så är boken ingen regelrätt biografi eller en text som har litterär fiktion som angreppssätt.
Trots mångsidig research och gedigen bakgrundsteckning förblir Ludwig Lienhards motiv dunkla för läsaren, inklusive för författaren själv.
Boken har dock andra viktiga förtjänster som sträcker sig utanför ambitionen att begripliggöra och förmänskliga en kontroversiell person. Befintlig människohandel, de senaste årens flyktingströmmar till Europa och nu senast Ukraina-kriget gör boken skakande
aktuell. Den målar upp ett historiskt exempel på människohandelns bakomliggande komplexitet och djävulskt avancerade nätverksbyggnationer mitt under 1900-talets skräckvälde i Europa.
Läsningen känns många gånger inte enbart historisk, utan glimtvis som urklipp från dagens nyhetsrapportering. Det är en bok som på olika plan därför kan fungera som en varningsklocka.
LITTERATUR
FALKENS FLYKT – OCH DEN STORA
EVAKUERINGEN ÖVER ÖSTERSJÖN 1943–1944
Marcus Wallén
Albert Bonniers förlag
2022
Teksti on alunperin ilmestynyt Nya Åland -lehdessä 9.8.2022