Under de senaste åren har flera operaföreställningar seglat upp i Mariehamn med lokala aktörer, och med tanke på vårt ö-rikes småskalighet och det stora maskineri en operaföreställning kräver är det anmärkningsvärt. Vi kan knappast konkurrera med de stora operahusens påkostade uppsättningar, men operor i en mindre skala på en liten scen kan ändå vara en stor upplevelse – under de rätta förutsättningarna.
I fredags hade operaföreställningen Djävulsdansen i Skarpans urpremiär på Alandicas stora scen, en opera i två akter med musik av Daniel Hjort och libretto av Richard Bark, och med flera av våra finaste sångare i rollerna. Det ska genast sägas att föreställningen är stort upplagd med gedigna kostymer och fin scenografi, och den kretsar kring prästhustrun Agata Sofia Sipelius (Sofie Asplund) och kyrkoherden Carl Dettlof Sipelius (Christian Juslin) den 3 augusti 1842.
Själva intrigens kärna är följande: kyrkoherden ska försöka få slut på besattheten av dans som ansätter hans hustru.
Öppningen är inbjudande och ljudbilden sätter genast stämtonen. Daniel Hjort har skapat en musik som utan att vara alltför experimentell är både njutbar och intressant ur ett sceniskt perspektiv, utan att för den skull vara schablonartad. Redan från början av föreställningen tycker jag att handlingen och det musikaliska stoffet går bra ihop. Själva spänningen byggs upp genom den pågående konflikten mellan kyrkoherden och hustrun.
Sofie Asplund gör sin roll fint. Vid det här laget vet de flesta operaintresserade ålänningar hur hon sjunger, och att hennes sopranröst är kvillrande ren och med mångskiftande färger. Christian Juslin är en fin sångare han med, och hans lite spända tenorstämma – i synnerhet i det höga
registret – smälter kongenialt samman med rollen som präst som han spelar.
Man kan tycka att den första akten som helhet, ganska långsamt berättad, ganska dansant och en aning rolig, är lite ytlig. Men det är lätt att följa med, även om jag tänker att de som sitter längre från scenen än jag gör (jag sitter på rad fyra) möjligen kunde ha svårt att uppfatta texten. Dialogerna, eller rättare sagt duetterna, fungerar bra och tonerna sitter där de ska. Allt ger ett såväl genomarbetat som genomkomponerat intryck, även om jag mot slutet av första akten börjar tycka att musiken är lite jämntjock. Och ändå: i kombination med den dramatik som finns i handlingen och som hela tiden förs framåt mot balscenen i akt två, är jämntjockheten ett mindre problem.
Själva lokalen – Alandicas stora scen – är inte optimal för opera. Sången tenderar att försvinna stundtals och mysfaktorn är inte särskilt hög.
Detta är inte en nyskapande opera i strikt mening, i sina uttrycksmedel är det en samtidsopera i 1800-talsdräkt. Det finns humoristiska stråk i den och det finns trots den enkla berättelsen en mångdimensionalitet i den. Föreställningens höjdpunkt blir den långa balscenen. Koreografin av Jon Hoff fungerar väl trots att själva extasen inte riktigt infinner sig som tänkt. Stundtals finns hos det sceniska uttrycket ett drömskt och levande rörelsemönster som tilldrar sig min fulla uppmärksamhet. Stundtals är det en aning statiskt. Det statiska elementet får dock en fin kompensation i musiken, som i andra akten är mera mild och harmonisk än i den första, och mot slutet rent av är en aning bombastisk. Det finns emellanåt något impressionistiskt över den, emellanåt något mera djärvt.
Man måste också lyfta fram de övriga sångarnas rollprestationer, som på det hela taget är gedigna. Den rikssvenske barytonen Joa Helgesson gör en inlevelsefull insats som överste Alexander von Grundt, och Philip Björkqvist som kyrkoherden i Hammarland. Men här måste man inskjuta att även den unge officeren spelad av Robin Hemmingson gör ett intagande jobb i sin dansroll och i sin förföriskhet och leder till föreställningens kulmination.
Man kunde påpeka att slutet är en aning rörigt, i alla fall för en åskådare som inte har läst på i förväg, men alltihopa är ändå med tanke på de ringa medlen som måste ha stått till buds sevärt. Orkestern är välstämd och gör ett invändningsfritt arbete, kostymerna är välgjorda. Musiken är som skriven för en bred publik.
Jag tycker att föreställningen i två akter, som vardera är cirka 40 minuter, känns som en opera i miniatyr. När jag går ut i sommarkvällen har jag känslan av att jag kunde ha suttit en timme till och fördjupat mig i figurerna. Å andra sidan kunde man ta det som ett kvalitetstecken att jag gärna hade sett en akt till i dramat. Inte för att det känns ofullbordat, men kanske för att föreställningen tidsmässigt är rätt kort och för att man eventuellt kunde ha fördjupat djävulstematiken en aning.
Som helhet betraktad är Djävulsdansen i Skarpans ändå en angenäm och sevärd föreställning som jag kan rekommendera till i stort sett vem som helst.
* * *
Djävulsdansen i Skarpans. Opera i två akter av Daniel Hjorth. Libretto: Richard Bark. Ges av: Teater Alandica Urpremiär: 10 juni på Alandica kultur & kongress.
Juttu on alunperin ilmestynyt Nya Åland -lehdessä 13.6.2022.